ANNAH (20151207):
”Ledsen för tystnaden. Men vi har inte haft en endaste minut över de senaste dagarna. Vi har jobbat 20 timmar om dygnet. När vi varit på väg hem för att sova ett par timmar har det dykt upp en ny båt. När vi tänkt åka och äta har vi sett en prick i havet, en båt som varit på väg helt fel. Eller så har det glimtat till en orange flytväst i fjärran, när vi följt den… ett 70-tal iskalla och genomblöta människor.
Jag visste inte hur den här resan skulle vara innan jag åkte. Men jag visste att vi skulle jobba tillsammans med organisationen I AM YOU, som sköter lägret Moria på Lesbos. Vi skulle jobba i skift, kanske ta två skift på varandra. Hjälpa till att ge flyktingarna där mat, torra kläder, filtar att värma sig med, någon att prata med, läkarhjälp om de behöver, identifiera de få som kan sova under tak (fortfarande utan värme eller ljus, ofta direkt på golvet), se till att det inte blir bråk i de spända köerna till registreringen…
Men den där posten på Facebook om en båt som kommit in mitt i natten, vår första natt förändrade allt och placerade mig och Mattias i mitten av ett nytt mönster, ett avgörande skifte på ön.
Tidigare har nästan alla båtar kommit till den norra sidan av Lesbos, till Skala Sykaminea och Oxy. Där finns sedan månader tillbaka jättebra hjälp. Volontärorganisationer som har satt upp rent mysiga transitläger som är båtflyktingarnas första anhalt där de får torra kläder, läkarhjälp och det de behöver innan de åker vidare till Moria för registrering. Där finns livräddarteam och mycket rutinerat folk.
Plötsligt slutade båtarna komma där. Det sammanföll med EU och Turkiets överenskommelse tidigare i veckan och en gissning är att smugglarna som ordnar båtresorna inte längre kunde köra över sundet just där. De bytte plats, till en längre och farligare resa.
Efter den där första natten började vi patrullera vägen längs flygplatsen nattetid. Damian, Emma, Igor, Mattias och jag. Ett fåtal andra volontärer dök upp då och då. Varje natt kom fler och fler överfulla båtar med förtvivlade, vettskrämda och chockade människor till stranden på den södra sidan av ön där vi var stationerade.
Jag och Mattias började se mönster, försökte läsa tecken och lägga ihop pusslet av de små delar vi hade. Genom att prata med de iskalla flyktingar vi körde från stranden till lägret fick vi ledtrådar till vad som hände. Deras egen kommunikation genom chattar i Whatsapp hjälte oss. Men vi var ändå hela tiden steget efter.
När vi trodde vi visste vart båtarna anlände, stötte vi på en ny, på ett helt nytt ställe. En tidig morgon körde vi en ny väg längs Mytilinis hamnkvarter när vi anade att något inte stod rätt till längre fram. Långt nere i en bergsreva stod 50 flyktingar, de allra flesta barn. Jag kastade mig ner till dem, med de få blänkande emergencyfiltar vi hade i bilen med mig. De var från Afghanistan och flera av dem skakade fast solen gått upp. De var blöta upp till midjan och kalla som snö. Jag frågade om båten tagit in vatten och de berättade att den golvet på den fyllts redan vid avresan i Turkiet, fyra timmar tidigare. Det var tio grader ute den natten de färdades genom havet. En tvåårig pojke hade feber och stirrade rakt ut. En gammal dam, likblek i ansiktet, hostade plågat och hennes barnbarn berättade att hon haft influensa i en vecka.
Samma morgon hittade vi två ännu längre norr ut 100 afghaner, syrier och pakistanier som kommit med båtar där ingen sett dem. De starkaste av dem, unga män, hade tagit sig upp för berget och ut på vägen, så vi kunde lokalisera dem och försöka få en buss att hämta upp dem. Efter 20 minuter kom en volontär från Mercy International. Och ytterligare tio minuter senare en buss från UNHCR som kunde köra de flesta av dem till Moria. Innan dess, bara vi två. Precis som vid de flesta båtmottagningarna vi var på.
Innan vi åkte hem och sov den dagen tog vi en sista sväng. Längst bort. En omhändertagen familj med ett spädbarn fick bananer av en volontär och UNHCR-representanten Carol. Vi bytte nummer med henne, när en grekisk man signalerade till mig. ”Babies” sa han gång på gång och pekade läns med kustremsan, där ingen väg gick. Jag sprang ner, hittade ingen. Mattias kom efter och vi hittade blöta flytvästar i en kaosig hög, men inga människor. Plötsligt hörde vi röster. Vi klättrade upp för berget, in genom skogen och tillslut ut på vägen. Där gick hela sällskapet från båten. Vi kollade så alla var okej, sa åt dem att fortsätta gå ner mot parkeringen, så att en buss kunde hämta upp dem. Sen åkte vi vidare längs kusten. Vi testade att köra ner längs en grusväg, långt ner till vattnet. Och där. En båt till.
Jag fick svindel av tanken på att det bara kommer båtar, på helt otillgänliga platser, som ingen vet om.
Våra volontärkollegor hade gått och lagt sig, klockan var efter lunchtid och vi hade jobbat hela natten. Vi fick inte tag på någon. På väg ner mot havet försvann mottagningen på mobiltelefonen.
Där nere bland stenarna var en kvinna som svimmat och kräkts av chocken. En 15-årig flicka som också var i chock. Två bebisar som bara var en månad. Massor av barn. En ensam 15-årig pojke som gått från Pakistan, han hade ingen han var på väg till. Han var bara på väg bort.
Deras gummibåt hade börjat läcka ut luft på ena sidan när de var ute till havs, de fick trängas på den andra sidan för att den inte skulle sjunka. När de närmade sig land slutade motorn fungera, och de började driva. Efter sex timmar kunde de gå i land på den här avlägsna stenstrandkanten, långt från närmsta väg.
Vi fick upp alla till vägen, efter att vi haft en läkare på telefon som instruerat hur vi skulle ta hand om den chockade kvinnan, som började må bättre.
Men igen. Bara jag och Mattias. En popkulturjournalist och en entrepenör inom analys och strategi. Med nästan inga timmars sömn de senaste dygnen. Inga utbildade, inga proffs, inga sjukvårdare, inga stora globala hjälporganisationer.
Det var ren tur att vi hade fått numret till Carol på UNHCR bara någon timme tidigare. När lyckades hitta mobiltäckning kunde vi kontakta henne på Whatsapp och hon ordnade så en buss kom. Efter två timmars väntan. Men det var vi som var otåliga, båtflyktingarna var lite oroliga men allra mest väldigt tacksamma och lugna.
Nästa dag kom en grupp som strandat ännu längre bort längskustremsan. Jag och Mattias bestämde oss för att följa stranden på udden och se om vi hittade fler landningsställen. Och överallt låg flytvästar i högar.
Tillslut kom vi inte längre. Då klättrade vi upp för berget. Lösa stenar, hundratals meter och branta klippväggar. Jag, som är duktig på att klättra, hade svårt att klara det. Hur kan en gravid, gammal eller ett barn ta sig upp här? Omöjligt. Men där uppe låg barnflytvästar, fortfarande fuktiga. Här har de tagit sig upp efter den farliga resan. Och vi hade ingen aning. Har sällan varit så arg som när vi traskade tillbaka genom bergen.
Nere vid flygplatsstranden samlades fler och fler volontärer under veckan. Varje dag ökade antalet båtar, de landsteg med allt större geografisk och tidsmässig spridning. Jag och Mattias jagade metodiskt fakta och försökte ge dem till de som är kvar på ön, till UNHCR. Men det går inte att beskriva känslan av att det här hänger på oss två, på de få men helt fantastiska volontärer som är ute hela nätterna och bistår med det lilla de kan, på minimala välgörenhetsorganisationer.
När bomberna fortsätter falla över oskyldiga människors liv. De kommer fortsätta fly, de kommer fortsätta tvingas riskera livet för att ta sig över havet.
Vi måste finnas där för att ta emot dem.
Men det är orimligt att det är vi som enskilda personer som ska hitta båtar på nya, farliga platser varje natt och ta dem i säkerhet. EU, hallå? FN? Är det någon som hör mig?”