ANNAH: ”Vi sitter på ett café och försöker få internet att funka. Om fem minuter ska vi i väg och hjälpa till att sätta ihop ett tillfälligt läger vid stranden där vi jobbat sedan vi kom hit. Det är en ny ankomstplats för flyktingarna, och har inte alls de uppbyggda lägren och resurserna som stränderna norr ut. I går natt var jag och Mattias med och tog emot sex båtar, tre av dem i princip helt själva eftersom de andra volontärerna redan tog emot andra båtar. Och under småtimmarna i natt väntar vi troligen lika många ankomster.

Men innan vi drar i väg vill jag berätta en sak.

Det är i sådana här, helt värdelösa platsbåtar de färdas över havet. I Turkiet har familjerna lurats att tro att det är en helt annan båtresa som väntar dem. Smugglarnas resebyråer skyltar med färjor och invaggar dem i falsk trygghet. Vad stora pengar kan göra med de som en gång varit människor (smugglarna) är svårt att greppa. De säljer livsfarliga och extremt dyra timmar över Egeiska havet till de mest utsatta.

Jag har hört många historier om vad som händer på andra sidan sundet som ger mig svindel av overklighet. En man som blev skjuten när han ifrågasatte färdens duglighet. En man som gav alla sina pengar till smugglarna för att komma med en båt, brände de hans hand i en öppen eld för att få honom att hosta upp mer. Smugglare som stänger av motorn halvvägs ut på det kolsvarta havet och vägrar köra vidare om inte familjerna betalar dubbelt. Och värre.

Och det här kallas tydligen för flytväst. Men det ser ju alla att vad lillebror har på sig är inte mer dugligt än en simring. Vad hade hänt med honom om han hamnat i vattnet?

Vi försöker lokalisera båtarna och vara framme samtidigt som de når land. Vi står i mörkret och spanar med kikare, läser av vad som händer på havet. Vi har viss kontakt med några av båtarna. Men lika snabbt, i bland snabbare än det är volontärer på plats att ta emot familjerna, så är helt andra män framme. Det är de som inte hjälper några barn eller gravida kvinnor i land. Eller bryr sig det minsta om människorna som traumatiserade men lättade kommer i land i EU.

 

Det är män som genast samlar ihop de värdefulla delarna av båtarna. Säljer dem, troligen tillbaka till de som först satt människorna i de farliga båtarna. Det är en sådan sjuk sak att se. Men jag har redan vant mig vid att de kommer.

Men varje båt. Till synes sida vid sida med oss som tar hand om människorna. Men som verkligen är på en helt annan, nattsvart sida.

Och det är inte bara de kamouflagejackeklädda männen som sysslar med den svartaste marknaden som möter båtarna när de kommer. Här förekommer ännu mörkare saker. Det finns bilar som lurar med sig barnen, under falskflagg att de är volontärer. De säljer sedan vidare barnen vidare till trafficking.

Så varje gång vi lämnar en familj med barn vid stranden, medan vi kör de som får plats i bilen gnager det… Det är en lika obehaglig chansning varje gång.

Måtte barnen hämtas upp andra volontärer eller av UNHCRs bussar. Måtte de vara kvar när vi kommer tillbaka.”