MATTIAS: Moria. Alla som kan Tolkien och Sagan om Ringen vet vad namnet symboliserar, och kan bara skaka på huvudet inför att Lesbos största flyktingläger har samma namn som den underjordiska staden. Men det är kanske ingen slump. Moria har nämligen varit ett fängelse. Taggtråden, vakttornen och den övriga layouten på stället skriker mer fångläger än en plats för flyktingar att vänta på att få rätt stämpel i rätt dokument.

Jag och Annah har fått äran att arbeta med de som sliter i den del av Moria som tar emot familjer när de klarat färden över Medelhavet. Rebecca, Peter, Akira, Cyril och alla andra är inget annat än hjältar. Punkt slut. De sätter sin mentala hälsa på spel för att hjälpa flyktingarna som iskalla, blöta, hjälplösa kommer dit mitt i natten. De har mycket begränsat stöd av den grekiska polisen som egentligen ska sköta lägret. De är ofta underbemannade och har för lite av allt. De gör det repetitiva, nötande, arbetet. Natt efter natt. Vi som åker runt och hjälper till på stränderna har också ett tungt arbete, men det är peanuts mot deras insats.

Vi har beskrivit vår första natt i Moria tidigare. Det är först nu, efter lite tid, som vi helt och hållet förstår den enorma skillnad som I AM YOUs volontärer gör för familjerna. Vi fullständigt öser dit människor – i egna minibussar eller med UNHCRs större transporter. Dygn efter dygn. Dom säger aldrig stopp, gnäller aldrig, koordinerar läkare samtidigt som de ser till att barnen får nya strumpor och skor.

Jag känner att jag vill skriva (igen) att någon annan borde driva ett sånt här läger, att volontärer inte kan vara ansvariga. Men jag vet inte. Jag tror inte jag skulle vara lika trygg som när Rebecca och I AM YOU håller i planering och genomförande uppe på Morias höjder.

För Moria på Lesbos ligger inte under jord. Det ligger på en kulle, nästan ett berg. Och jag vet varför man vill stanna kvar trots att man gjort sina timmar. När nattpasset blir dagpass är det där man ser solen gå upp först. Man får se det tillsammans med flyktingarna man hjälpt, se dom gå ut genom grinden mot registreringen. I nya kläder, med mat i magen, rakare i ryggen och med känslan av att det finns några i Europa som vill vara deras medmänniskor.