ANNAH (20150912): ”Redhwan talar ingen engelska. Han har just klivit i land ur en gummibåt på Lesbos, klockan är 01.45. Vi hittar en man som kan tolka. Redhwan berättar för mig att hans gravida fru Rewa och fyra barn skjutsats i väg direkt till lägret Kara Tepe, för syriska familjer. Han är väldigt orolig för sin fru och jag undrar hur långt gången graviditeten är.

– Hon är i nionde månaden, beräknat födelsedatum är den 12 december. Men det är vårt femte barn, så det kommer säkert tidigare, säger han sammanbitet.

Sen berättar Redhwan att Rewa börjat blöda innan de lämnade Turkiet. Han är lugn, men väldigt orolig och vill åka till henne. Jag väntar otåligt på att det ska komma en bil med plats för honom, eftersom han i ett stort och konventionsbrytande misstag blivit separerad från familjen precis när de klivit i land på stranden.

Han visar mig den här bilden på hela familjen, han har den i sin telefon. Just innan de klev på båten i Turkiet kvällen innan. Jag ringer en brittisk läkare som snabbt åker till Kara Tepe för att se hur Redhwans fru mår. Det visar sig att hon ligger med värkar. Snart kommer två norska barnmorskor och efter att jag förklarat situationen kör de Redhwan till sin fru. De återförenas.

Redhwan är bara en av alla kärleksfulla pappor, morfäder och bröder jag träffat under de här nätterna på Lesbos. Känslomässigt är det lätt att fastna vid barnen som är med om den här mardrömmen. Deras blöta små fötter som snabbt måste få torra strumpor. Deras gråt, deras förvirring, deras onaturliga lugn och men också deras närhet till skratt när de väl kommit i land. Eller att känna med mammorna, som tvingats sätta sig i en platsbåt med sitt spädbarn i knät och ge sig ut på en horribel resa mot ett ovisst mål.

Men när jag skulle lägga mig efter den här långa natten var det bilderna av männen som inte lämnade mig i fred.

Kocken Amin som visade mig bilder i sin mobil i väntan på skjuts till Moria. I kockklädsel, en bild på hans mamma som ung, en bild på hans häst. Innan vi sa hejdå, lycka till vid portarna till den nedlagda anstalten som lägret är inrättat i, tog han av sig sitt armband och tryckte det i min hand.

Och nere i hamnen, enligt klockan var det säkert snart lunchtid. Jag gick förbi fyra män på ett café. En grät så att han skakade, en av de andra la armen om honom. Då kände jag igen dem. De vinkade! Det var pojken Leifs pappa och morbror (tror jag han var). Leif med böckerna. Familjen som jag bara några nätter tidigare kramat, lugnat och tagit in i bilen för att köra till Moria, blöta, chockade och kalla.

Vi skrattade tillsammans och så förevigade de stunden med en härlig selfie (man har varit med på många selfies senaste veckan kan jag berätta).

När vi vinkat hejdå satte jag mig ned på närmsta trottoarkant. Grät så jag skakade.

Nu hoppas jag innerligt att de får fortsätta sin resa, ta sig över gränser och till slut landa i säkerhet. Så vi kan ses på ett café och kan ta en tredje bild. Kanske i Stockholm.”