ANNAH (20151211): ”Den här lilla flickan är inte ett år gammal än. Jag bar henne när hennes mamma inte orkade längre. Efter en stund kom mamman fram och viftade med en napp. Hon satte den upprört under min näsa. Den starkaste stank av bensin jag någonsin känt. På en bebisflickas napp.

Jag blev helt snurrig av ondskan som måste ligga bakom. Jag och flickans mamma kunde inte prata så bra med varandra. Hon var från Afghanistan och jag från Göteborg.

Men som jag förstod det på vår kroppspråkskonversation hade smugglarna på båten doppat nappen i bensin medvetet. För att få bebisen att sova tyst eller för att kräva mer pengar av familjen. Vilket det än var…

När det gäller barnen på Lesbos skapade jag mig genast en barriär av realism framför det verkliga känslolivet. Det räckte att se en familj med barn i mina egna barns ålder komma gåendes längs vägen för att mitt hjärta skulle knyta sig till en krampande boll. Så jag bestämde mig för att tänka på barnen bara där och då. Leka med dem som jag leker med mina barns kompisar, förstå vad de tänkte precis när de klivit av en båt eller när de åkte bil genom vackra hamnstaden Mytilini första gången. Det fungerade bra.

Och under vår vecka mådde alla som steg iland efter omständigheterna bra. Ingen behövde akut läkarvård. Ingen båt kapsejsade, inte på grekiskt vatten. Men varje gång de klev i land från de här illegala båtresorna de tvingas ta, eftersom det inte finns ett tryggt och legalt sätt att resa in i EU. Varje gång jag ser en sådan här fruktansvärd bild dyker det automatiskt upp en tanke i mitt huvud. Skräckmeningarna:

”Spädbarnen, bebisarna. De har inga flytvästar. De ligger i sina mammors famnar på båten. Men de har inga flytvästar.”