ANNAH (20151211): Min resa till Lesbos började här. Var börjar din?

12336318_10153364990326298_767175923_n-2

Här, i ett skypesamtal från vår nya lägenhet i Berlin. Jag hade just skrivit klart en artikel om Little Jinder. Mattias hade tjafsat med något elbolag på telefon på tyska. Vi pratade med Damian från I AM YOU, det pirrade och mina frågor kom i 10 000-tal. Han berättade. Vi hade bestämt oss, vi ville bara åka. Samtidigt övervägde vi alla tänkbara risker. Ingen av oss hade tidigare gjort något liknande.

Jag minns hur jag superfånigt målade naglarna helt rituellt kvällen innan vi åkte. En tanke om att ”det här är sista gången”. Inte sista gången som i att något skulle hända mig. Utan sista gången som i sista gången jag tycker det är livsviktigt med skönhetsprodukter, smink, mode och pop. Supertöntigt.

Jag visste att resan skulle förändra mig.

Nu är jag hemma. Jag tycker fortfarande det går bra att sminka. Men meningslösheten i det mesta är överväldigande. Jag måste fortsätta det här. Resan till Lesbos var bara början, en dörr jag öppnade. För mig finns ingen återvändo, det finns bara en väg fram och den går jag från och med nu utan skygglappar.

12348448_10156535164280019_1434947482_n

Jag är så glad och tacksam för att ni läst och för alla vackra mess, mail och meddelanden ni skickat. Er uppmuntran värmer och stärker. Men vet ni vad? Vi kan alla göra någonting. Det är liksom dags att välja och våga att se. Allt annat är faktiskt trams.

Jag skrev innan lite ursäktande jag inte är läkare eller så. Och läkarna på plats, de var naturligtvis ovärderliga när det väl gäller. Men alla andra: Akira, dansare och dj. Sebastian, turnéledare. Emma, student. Damian, artist. Jag själv, popkulturjournalist och småbarnsmamma. Vi behövdes nästan mer. Vi gjorde och gör skillnad, varje timme. Och vi var där. Istället för här.

hearts

Det här är meddelanden i en Whatsapp-chat från passagerarna i en båt, efter att vi tagit emot dem.

Nu utmanar jag alla som vill den här världen något bättre att öppna ögonen. Ta en vecka och lägg den på att hjälpa, se och sprida kunskap. Ta tjänstledigt, skippa att göra den där reklamfilmen just den här veckan, lägg en veckas semester på att hjälpa några av de som desperat behöver dig. Och alla chefer – ja, jag pratar med DIG – erbjud alla dina anställda en extra vecka betald semester om de lägger den på att volontärarbeta.

På Lesbos. Chios. Samos. I Athen. Vid Ideomeni. Calais. Izmir.

Vi är i det här tillsammans. Oavsett vi vill eller inte.

I går kontaktades jag av Fathima, en läkare som kom med båten som drev i land efter sex timmar på havet. Vi kom varandra nära, blev vänner där i väntan på bussen. Fast hon flytt ett helt sönderbombat hem i en stad i skräck, så hade hon hade svårt att identifiera sig som en flykting i nöd. Precis så som du och jag skulle ha reagerat om vi plötsligt tvingades på flykt. Fathima var i Athen när hon skrev, hon hade klarat dygnen i Moria. De sista orden i hennes sitt mail var:
“I wish one day to see you again and helping the refugees together”