Små prickar på havet som blir blöta barn på stranden

Posted on

ANNAH, 20151201-02: ”Det är natt igen när vi åker mot stränderna. Vi har sovit tre timmar och blivit väckta av ett larm om att en ny båt är på väg. Vid den här sidan Lesbos finns inga transitläger och ingen bevakning på stränderna, eftersom det fram till nu framför allt främst kommit båtar till den norra delen av ön. Det är till en början bara vi– jag, Mattias och Damian – som är på plats. Inga sjukvårdare, inga UNHCR-bussar.

Solen har inte börjat gå upp än när vi spanar över det svarta havet. Vi ser ljusprickar röra sig i olika hastigheter och räknar ut att en är kustbevakning och de andra flyktingbåtar. Vi vänder bilen mot havet med helljuset på för att de ska se oss.

IMG_4644

Båtarna kommer i land med en blandning av jubel och panik. De har klarat den svåra resan. Men de är också blöta, kalla och har ingen aning om vad som händer härnäst. Jag fokuserar på att ta emot barnen, som sitter i båtens mitt, och tar dem i säkerhet i land. Flera av dem är så små och så ledsna att jag inte bara kan lämna dem och gå tillbaka efter fler. De gråter, ser inte sin mamma eller pappa och har alldeles iskalla blöta fötter.

IMG_4688 2

Jag bär den här sju-åtta-åriga syriska flickan i land. Hon har inga skor på sig. Hon får ett par av mina torra strumpor och jag försöker prata med henne. Hennes pappa berättar att de under natten har legat gömda bakom träden på den Turkiska sidan och väntat på klartecken från smugglarna att springa i en båt.

FullSizeRender 6

Samma natt kommer ett rykte om att en man i en av de ankommande båtarna blivit skjuten, troligen när han gjort motstånd när de klivit på båtarna. Mattias letar febrilt efter den skottskadade bland passagerarna i båtarna, men hittar ingen.IMG_4761 3

En höggravid kvinna är alldeles vit i ansiktet och håller om sin mage. Hon hyperventlilerar och vi lovar att ta dem i vår van till flyktinglägret för Syriska familjer, Kara Tepe.

Vi packar in så många barnfamiljer som får plats i vår minibuss och kör dem till lägret där de ska registrera sig innan de tar sig vidare. Vid lägret finns vid vår ankomst ingen som talar deras språk, som kan förklara för dem vad de ska göra nu. Eller att läkarhjälp inte finns på plats förrän en timme senare. Vi försöker ändå förklara på engelska för den gravida kvinnan och föräldrarna till de blöta barnen. Sedan åker vi för att ta emot nästa båt.

 

NUiA2

När vi vänder tillbaka till Kara Tepe har jag en flicka i knät. Bredvid sitter hennes bror, han heter Leif, fast med en annan stavning. Leif har tre böcker med sig som han håller med stolthet och bestämdhet. När jag frågar om dem håller han dem hårdare. Han är i min egen sons ålder. Han har just flytt ett fruktansvärt krig i sitt hemland, åkt en livsfarlig plastbåtsresa över Medelhavet och är vet nog inte riktigt vart hans långa resa går. Men han gör precis som min son skulle gjort. Håller hårt i det han tycker om mest, sina böcker. Tar med sig en bit av hemma på sin ovissa färd.”