ANNAH, 20151130: ”I natt gjorde vi vårt första besök på flyktinglägret Moria på Lesbos. Vi åkte dit för att få ett slags rundtur av I AM YOU-teamet vi är där och jobbar med. Klockan närmade sig midnatt, det var mörkt och ganska kallt. Samtidigt som vi parkerade vid uppfarten anlände en buss med människor som just tagit sig i land på ön. De ställde sig i kö för att få en kölapp till registrering.

1_moria

Vi gick vidare.

Det var lerigt, mörkt och eftersom lägret är ett gammalt fängelse – kusligt dystopiskt. Duscharna saknar tak och det fanns inte mer än hundratal sängplatser inomhus. Vår uppgift i natt var att efter bästa förmåga välja vilka familjer, med små barn, som kunde få plats under tak. Ge dem torra kläder, vatten, filtar. Det fanns ingen el, det fanns ingen värme, bara tak och väggar i de flesta av paviljongerna. Och allt eftersom natten gick fanns det allt mindre av allt. Platser, filtar, madrasser, torra skor.

 

2_storage_moria

Och vet du? De var lika chockade över att behöva bo i denna misär som du eller jag hade varit om vi flytt över vattnet för att komma till ett flyktingboende. Minen på mammorna, i min egen ålder, som bar sina små barn, i mina egna barns åldrar, när jag visade dem in i en mörk, överfull barack och pekade på golvet… Allt jag kunde göra var att nicka övertygande och gå tillbaka för att få in fler barn inomhus.
På staketet utanför hängde kläder i rader. Genomblöta och iskalla. Jag gjorde mjölkersättning till en en-månaders bebis som låg invirad i fleecefiltar i sin unga mammas famn.
På himlen föll stjärnor. När vi lämnade Moria var alla rum fulla av familjer med små barn. Alla hade inte filtar, de flesta sov direkt på golvet.
Vi stängde dörren om oss på vårt hotell. Mattias sa att han behövde en öl. Jag sa att jag behövde en kram. Då kom ett mess om en ankommande båt. Vi tog I AM YOU’s van och körde efter koordinaterna. Längs kusten på den här sidan finns ingen mottagning för båtflyktningar, ingen organiserad transport. Bara ett mess på en Facebooksida.
Vid stranden hittade vi en grupp med 30 människor, många var kvinnor och barn. De berättade att de varit i land i ett par timmar med att det fortfarande fanns en båt i havet.

3_lifejackets_beach_lesvos

Jag spanade ut över det svarta vattnet. Såg ingenting mer än de glittrande stjärnorna på himlen. Vi körde längs stranden. Överallt låg flytvästar. En gång trodde jag att vi fått syn på en båt, vi girade in och förberedde oss för att kliva i vattnet. Men det var en stor hög flytvästar.
Vi hittade den andra båten just när de klivit av. Jag tog direkt en flicka i 6-årsåldern i min famn. Hon var barfota och det var få grader ute. Jag bar in henne i den stora bilen och fick in så många av de andra som det bara gick. Bredvid mig satt en mamma med sin tvåårige son. Hans hår var långt och lockigt, han skrattade när han såg en hund på gatan. ”Han gillar djur!” sa hans mamma stolt. De hade åkt båt i tre timmar, fast biljettförsäljaren lovat dem en lätt resa på 45 minuter. Båten var lika packad som bilen vi nu åkte i. Hennes syster i Tyskland hade varnat henne för de farliga båtresorna över Medelhavet.
”Men det spelade ingen roll. Vi var bara tvungna att ta oss därifrån.”
Sen frågade hon mig om vi kunde köra dem till polisen så de kunde få en lapp och sedan ta in på hotell, som hon blivit lovad vid hamnen i Turkiet. Jag svalde många gånger innan jag förklarade att hon först måste till Moria.
Och att det inte är i närheten av att vara något hotell.”

4_clothes_fence_Moria